IRC-Galleria

here we go again,, i read this and it's not so much diffirent. ja jag försöker vänta ut det..... men jag måste vänta och vänta och vänta lite till.efter tre dagar klarar jag inte mer, jag måste veta om han bryr sig vad han tänker jag måste förmedla mig, måste fan BE om en ursäkt istället för att rulla runt och förvänta sig att få en, men vipps du borde ha väntat lite till, liiiiteeeee tiiil!!!!!!!!!!!!!haha du hade fått din ursekt om du hade väntat lite till o låtit mig "tänka på saker" lite till....mmmm viiistt suuure, hur länge till? en månad till`??? två??? hur jävla länge skulle jag behöva vänta på en helt vanlig jälva ursekt, hej, förlåt att jag betett mig som en idiot/svin. hur jävla svår t ska det va???? jag försökte, jag försökte verkligen vänta ut det, svälta dig med kärlek till det är DU som kryper fram och frågar vad det är, DET SKA VA DU som frågar ifall jag är sur/sårad och isåfall be om URSÄKT för det. men nej. jag kan lika gärna vänta tills nästa istid för att få det och det skulle ändå vara jag som tar upp det, förklarar hur jag känt OCH förklarar att jag tycker jag förtjänar en ursäkt. men det kommer ju du aldrig att erkänna, du nehöver inte. ingen kan bevisa att jag har rätt, att du skulle aldrig komma fram och be om ursäkt. det spelar ingen roll hur du än säger att denna ursäkt kommer från ditt hjärta, så är det ingen ursäkt för mig för att den kommer tre dygn försent OCH det var jag som tog upp det. om det är su som sårar så är detdu som ska säga förlåt först, så är det. det känns som jag får plåstra om mina sår själv eller bara låta det blöda.


fick sjukskriva mig mitt på arbetsdagen. för att vi råkade ha vårt lilla samtal på lunchen. så klart att det skulle sluta så här. så klart det skulle. men jag KUNDE inte hålla det inne längre, kunde inte låta det va. jnu harvi pratat, jjag har sparkat, bockat fallit omkull slagit , dragit o h du har tårkat mina tårar. det är så det alltid går. (även om jag inte vill ha det här händelseförloppet så är det skrivet i stjärnorna det är så det här förhållandet fungerar, eller dissfungerar heter det väll.). men jag har ändå inte fått någon kram eller kyss. han gick till jobbet, det är ju inten fel på honom, det är ju jag som får psykbryt, inte han. och nu är jag här, själv hemma och måste tänka på saker. jag mår ingen bra. det är känslan. jag skulle kunna men bör inte gå til jobbet direkt efter ett sånadt psykbryt, för då han jag ingen tid att reflektera över det utan då sopas det batra under mattan o trycks bort, vi målar ett nytt leende på läpparna o lallar vidare i världen, vi skiter vad som finns i, det som finns under ytan. sakern är att det finns ju kvar där men när känslan är borta och jag har inte hanterat det eller reflekterat det så vet man tillslut inte varför man känner så eller beter sig lite konstigt och vad är det man egentligen vill och vad är det man känner. för även om jag känner mig fullständigt vilse i det här , detta händelse förlopp som du nekar existerar så är det ändå en kännsla som jag måste försöka kkunna hantera även om jag är själv i det här.

jag är så jävla less på att du inte tror mig. jag är s å jävla less på att bli sedd på som en oärlig lögnerska, för mig är det bland det vidrigaste man kan va, visst ingen mässiska går igenom hela livet och talar bara sanning, iaf ingen normal människa vad jag vet. men det är ärlighet jag sätter på högsta pallen nu, och får ändå skit för det. ingen kredit ingey bra, inte ens sekund att lyssna på det. han tar bara saken som en lögn om jag säger att jag inte kommer ihåg hur den konversationen gick till, och den delen han frågar om kommer jag inte ihåg vad jag sa, eller skulle säga, eller ville säga men inte sa. JAG KAN INTE KOMMA IHÅG DET, comprende?så jääääävla less på att sanningen inte är tillräcklig för dig. för då blir jag smuttsig i dina ögon och jag mår så dåligt utav det.


jag vet inte hur jag känner... jag vet inte..... tomt o tyst. jag vill bara att det ska funka, att vi ska bo här o ha det bra o leva här tillsammans med våra djur och barn. men jag vill inte heller bara låta det va, jag kan inte. va fan jag mår inte bra. eller jag mådde iaf för en stund sedan bra, när jag sprattlade på golvet. och jag tycker att du ska göra något åt det. jag tycker att du ska ta ansvar. tycker att du ska verkligen kontrolleera hur jag mår och göra något åt att jag ska må bättre. ge mig närhet, kärlek, vissa att du bryr dig och att du verkligen är ledsen över hur du betedde dig och sårade mig. är det inte så man gör? o normala förhållanden?? men nej, det kan jag inte förvänta mig. det är bara om JAG kryper till dig, det är bara om jag visar något, frågar efter det. jag vill inte göra så. för då käns det inte som att jag har fått något när jag bett om det. det är inte rättvisrt att det alltid ska vara jag som tar initiativet och visar at jag vill lösa det här och att det bara är jag som visar att jag saknar honom.

så om jag gör ett nytt försök, försöker GE honom en chans att visa det, låta honom lida utan min närhet tills Han kommer och ber om det, tills han fattar att han måste visa kärlek för att få det, att han fattaar att det kasnke krävs mer än lite ord och tårka bort en tår för att stryka undan allt det som jag lidigt igenom. men i slutändan så är det bara jag som lider och billdar upp den dör trucket inom mig av ilska, hat, självhat, saknad, svaghet, ene bubbla som spricker när det väl kommer in lite luft i det. det är bara jag som lider och får psyjbryt och han har inte lärt sig ett skit.
men å andra sidan om jag sopar det under "mattan" och slänger iväg kvasten och ler som om inget har hänt så är det samma sak, bubblan ryttnar, blir större och större och spricker då jag inte ens känner igen känslorna o blir bara mer knäpp,
så välj elina, hur vill du ha det?
jag vill inte..
välj! de kommer hem snart.