IRC-Galleria

äsken uskoin tähän elämään...

äsken uskoin tähän kaikkeen... annoin kaikkeni. laitoin kaikki peliin. kaikki tai ei mitään.

elämää en ymmärrä. tätä tilannetta en voi käsitellä. se muuttaa mutoaan. koko kysymys itsessää muuttuu kun sitä kysyn. miksi siihen ei voi olla vain yksi vastaus.

I was hoping I was hoping we could heal each other
I was hoping I was hoping we could be raw together
I was hoping I was hoping we could challenge each other
I was hoping I was hoping we could dance together

and i said..:
that i would be good, even if i didn't know how..
that i would be good, even if i gained ten pounds..
that i would be loved, even if im not myself
that i would be good, even if i was clingy'
that i would be good, even if i lost sanity...
that i would be good, even with or with out you. i don't know if i will be. i don't know..... i can't let go. when it comes to leaving i can't let go. when it's sweet it's really sweet. when it's bad it's really bad. really bad. all the things he said. so true. all of it. we can see it. but we can't live it.

i donät know how to handle this. leaving this life, this family. how?

how can i go on? take a step back and go on another path...?

// nu när jag läste det där, det där som jag skrev sist här. då förstår jag. jag ser hela händelseförloppet som en åskådare och jag kommer ihåg känslorna o allt. och jag förstår varför vi inte kan fortsätta. jag förstår varför nej, slut är det enda rätta vägen. jag förstår. men det är ändå så svårt att släppa taget och gå. att gå är det svåraste. att gå och inte titta tillbaka. att gå. då måste jag tänka på dom känslorna jag känner när han ger mig den kyliga luften. tänka på de gånger jag känt mig ensam och oälskad i denna relation.


aaaaaaghhhhh !!!!!!!! jag har så svårt att gå!!!!!!!!!!!!!!!! här satt vi nyss och julpyntade, med tjejerna, zookie har glitter på sig, Haze sover sött i en boll på stolen. Det här är mitt hem, det är här mitt hjärta bor. med Fabi, dessa tjejer och djuren. varför kan vi inte bara låta bli att såra varandra eller göra varandra besvikna? eller varför kan vi inte bara leva med det? låta bli att gå sönder varje gång den andra sårar eller gör en besviken? ta det som en nårmal del av relationen?. vi älskar ju ändå varandra så jäkla mycket! all you need is love, är fan inte sant!!!!!!!!!!!!! det räcker inte. det finns där som fan, men det räcker inte för att vi ska må bra

I gave it my all. I out all in. this is like home now, and this is my family and i love them.

but theres so many or a few but bad unsolvable insidents. my fragile mind can't take it. i need help. i don't know if help can ever fix it. but i need it.


all of a sudden i forget, why im leaving this place, i forget. then i think about that helpless feeling that i get when i hurt my self, when i feel so unloved when i feel so unworthy...... and then i remember.

But i look around, i know that nothing's wrong right now and i love this house and i love this family and above all him and i forget.... why i was leaving....

it's so strange.... now do you get why i said that the question changes shape while i ask it? this life is so strange, i will never get it, i will never solve the mystery. when you're young things are so simple. than as you get older and adult, the questions are so hard you never knew they existed, you could not imagine that the next situation is an even bigger mountain thats seems like an impossibility.

a simple place, to call home and family. why isn't it simple? why didn't anyone tell me?